medborgaren logga

 

Anteckningar Prolog Arkiv Kommunöversikt Kommunledning Korruption Byråkrati Maktmissbruk Elitidrott Elitkultur Ljugarbänken Bebyggelse Parkinson Storebror Överleva Bettna Flen Hälleforsnäs Malmköping Mellösa Skebokvarn Sparreholm Vadsbro

 

 

 

 

Kommun-lednings-förvaltningen

 

  Kommunchef

         Jurist      mattias phil

 

 

 

 

 

       Planerare 

 Emelie Nisu

 Hälsoarbetare

     Marianne Rynefeldt-Skog

 

 

 

      Försäljare 

 ingrid gustavsson

 

 

 

Försäljare

 PER SJÖHOLM2

 Gis-ingenjör 

 linda aldebert2

     

 

 

Miljöarbetare

 lisa sollenborn1

Kommun-sekreterare

 

micke3

Vaktmästare

 sari eriksson

 

 

 

 

 

 

      Ekonom

 

 

 

 

 

Övriga

Förvaltnings-chefer

 

 Ulrika-Lernefalk

 

 

 

    

      Bygg, Miljö

 

Karin Lindgren2

 

 

 

 

 

 

  Vuxendagis

 

mikael martinsson

 

Skola

 

berit robrandt ahlbergx

 

 

 

 

 

Fritid

 

Bytt, bytt kommer aldrig mer igen

 

eva öhlander

 

 

 

 

Socialen

 

bo aläng

 

 

 

 

 

 

Tekniska

 

 

 

 

 

 

Ur boken skriven av bl.a. Sefan Fölster och Mikael Sekund.

Ett kapitel skrivet av Thomas Segerstedt, moderat

 

"Allt kan bli bättre"

Så skapar du det bästa företagsklimatet

 

 

Det är bra som det är

thomas segerstedt
Det finns inte bara goda exempel i arbetet att lyfta det lokala företagsklimatet. Lärdomar finns även från de orter som inte lyckats. Ett exempel är Katrineholm, där man på tio år gått från att vara en regional tillväxtmotor till att bli en krisort. Detta samtidigt som Nyköping, Norrköping och Eskilstuna gått mycket bättre, för att nu ta tre geografiskt närliggande exempel. En närmare betraktelse visar att detta knappast är resultatet av någon slags olycklig slump: Kombinationen av ett dåligt politiskt ledarskap, Jantelagen och brist på nytänkande spelar roll. Katrineholm finns på många håll i Sverige. Den som inte tror på detta kan ta tåget till Gävle. Det kostar en tusenlapp att ta X2000 dit, från Stockholm, men då ingår också en mikrovågsvärmd köttfärslimpa med lingonsylt och en ljummen lättöl. På stationen möts besökaren av en affisch för länsmuseets ”nya basutställning om fem framgångsrika företag i Gävle – Gefle Porslin, Bo Fajans, Ahlgrens, Pix och Gefle Ångväferi”. Det känns på något sätt symboliskt att så mycket entreprenörskap och företagsamhet hamnat på museum i Gävle. För i dagens Gävle är företagsklimatet i botten. Så har det inte alltid varit. När socialdemokratiska Arbetarbladet fyllde hundra år för fem år sedan gav man ut en jubileumsbok som i huvudsak handlade om tidningen, men som tog ett avstamp i Gävle 1902:

 

                                          Sid 30

 

”För hundra år sedan var Gävle fortfarande en av landets största och mest betydande städer. Med sina 30 000 invånare låg den på femte plats i befolkningsstatistiken, dubbelt så stor som Linköping och nästan tre gånger större än Västerås. Gävle räknade sig fortfarande som Norrlands självklara huvudstad. Sundsvall hade ju bara hälften så många invånare och lilla Umeå, med en befolkning på 3 900, räknades knappast in bland konkurrenterna. Och Gävle uppförde sig också som det anstod en pulserande storstad. Den fantastiska Industri- och Lantbruksutställning 1901

hade lockat 125 000 besökare, pampiga palats hade växt upp på olika håll i staden och det nybyggda Grand Hotel var ett under av elegans. Där kunde stadens nobless träffas under kristallkronorna, puffa på sina cigarrer, och känna hur stoltheten växte i bröstet. Nu fanns det förvisso en hel del att yvas över. I Bomhus låg världens största sågverk och från höjderna på Brynäs kunde man blicka ut över en skog av fartygsmaster och rykande fabriksskorstenar. Och utvecklingen hade ju gått så oerhört snabbt. 1890 hade det

funnits 25 industrier i Gävle. Nu, strax efter sekelskiftet, var man uppe i 110. Här tillverkades kassaskåp och karameller, skosulor och vedspisar, bläck och fartyg, orglar och garnnystan, cyklar och cigarrer, jordbruksredskap och parfymer.” Så långt Arbetarbladets skildring av Gävle för hundra år sedan.

Det som kännetecknar Gävle idag är inte tillväxt och välkända snabbväxande företag, utan ett växande utanförskap, ett ökat stöd för politisk extremism, lågpresterande skolor och ett företagsklimat i nära botten av Svenskt Näringslivs kommunranking. Egentligen har Gävle ett unikt bra läge. Till Arlanda tar det 60 minuter och till Stockholm 90 minuter. Man har en högskola som drar till sig ungdomar från hela länet, och som dessutom har ett bra

samarbete med näringslivet. Men siffrorna förskräcker. I ranking efter ranking ligger man i botten eller nära botten, precis som Katrineholm. Tittar man bakom siffrorna är bilden nattsvart: Var tredje i arbetsför ålder i Gävle är antingen arbetslös, sjukskriven eller förtidspensionerad.

Man kunde tro att detta skulle skapa ett hundraprocentigt fokus på att förbättra företagsklimatet, för att locka nya företag eller att redan etablerade företag skulle anställa fler.

 

                                            sid 31

 

När människor i näringslivet talar om orsakerna till dagens usla företagsklimat i Gävle återkommer den så kallade porrklubbsskandalen 1996, när fyra socialdemokratiska kommunalråd ”roade” sig på en porrklubb i Bryssel.
Effekten blev ett snabbt och oförberett maktskifte inom socialdemokratin  och Gävle blev ”ledarlöst”. In kom metallombudsmannen Mats Ågren, som visserligen var ”skandalfri”, men som å andra sidan saknade en vision för hur Gävle skulle utvecklas. För näringslivet var det svårt att diskutera med Mats Ågren. Problembeskrivningar och önskemål viftades bort och Svenskt Näringslivs dystra ranking av Gävle möttes av reaktionen ”siffrorna stämmer inte med min bild, så säger inte företagen jag möter”.
När företagsledare i Gävle idag recenserar Mats Ågren säger man att ”han tog varje tillfälle att säga att vi har fel, att företagsklimatet i själva verket är bra. Det är klart att det påverkar tjänstemännens inställning”. Nu är Mats Ågren historia. Två år före valet 2006 gick han också ut och sa att han skulle avgå till valet. Nu styrs Gävle av Carina Blank.
Flera företagare i Gävle ser dock ingen avgörande skillnad: ”Problemet är, att den politiska ledningen saknar krismedvetande. Antingen säger man att det löser sig eller att allt egentligen är bra som det är.” I Gävleborg talar man om massarbetslöshet, samtidigt råder det arbetskraftbrist, och då handlar det inte enbart om högutbildade specialister: Företagen frågar var alla arbetslösa är, när de annonserar
får de inga sökande. Men självklart arbetar kommunen med näringslivsfrågor. Frågan är bara, hur? Målet för den speciella projektorganisationen Företagsnära beskrivs av företagare som att ”kommunen talar om hur bra allt
är”, istället för att konkret arbeta för att få bort tillväxthinder. Företag som vill bygga ut får vänta i åratal för att tillstånden ska komma. Ett belysande exempel är att det tog tre år innan korvkiosken vid sjukhuset fick bygga ut! Ett exempel bland flera som hamnat i medierna. Många kommunala

tjänstemän har en egen agenda, känner de att politikerna är för mjuka håller de emot. Många tjänstemän i Gävle kom-
mun har också politiska uppdrag vilket färgar förvaltningens agerande. En allvarlig kritik från näringslivet är att kommunen konkurrerar ut privata företag. Ett exempel är marknaden för kommersiella

 

                                              sid 32

 

lokaler, där kommunen byggt nytt med subventionerade hyror, trotsatt privata värdar har vakanser.

Kritiken har politikerna i stadshuset skakat av sig med att det bara är ”trams”. ”De ser inte att den osunda konkurrensen skadar de privata företagen och att det försämrar företagsklimatet, vilket avskräcker företag från att etablera sig här”, säger en lokal företagare. Ett exempel är att kommunen bedriver tryckeriproduktion, man erbjuder priser som är hälften av vad de privata tryckerierna kan sälja

för. Tryckeriet är så integrerat i den kommunala organisationen, att kunderna kan ringa kommunens växel för att komma rätt. Diskussionen om företagsklimatet har handlat mer om hur man startar nya företag än att de se till att de redan etablerade företagen kan växa.

”Kanske handlar det om att både staten och EU varit generösa med satsningar som ska leda till framväxten av nya företag. Man lyckades få ett tiotal miljoner till satsningen Etablera, för att få fram nya företag. De redan befintliga företagen är man varken intresserad av eller lyssnar på”, säger en företagsledare. Nu kan människor och företag i Gävle se hur grannkommunerna tar fart. Inte minst handlar det om Hofors och Ockelbo, båda 4 mil bort.

I både Hofors och Ockelbo är företagsklimatet högprioriterat av politikerna och de kommunala tjänstemännen. En företagsledare säger att Ockelbo har fått en fungerande ”koncernledning”; med en ny näringslivschef, en hårt arbetande kommunchef och ett lyhört kommunalråd.

Men kommunledningen i Gävle vill inte jämföra sig med ”skitkommunerna” som man har som grannar. Man ville jämföra sig med Linköping, Västerås, Örebro, Uppsala och några andra regionstäder. ”Ja, man sa faktiskt så, så vi tog fram en ny jämförelse, men resultatet blev lika dåligt: Gävle blev åter igen sämst.”

 

                                               sid 33

 

För den som vill läsa en färgstark och på många sätt vacker skildring av Katrineholms tillblivelse rekommenderas Kerstin Ekmans roman En stad av ljus, från 1984. Den kunde ha handlat om vilket som helst av de många samhällen på landsbygden som växte till städer under 1900-talet, men den handlar om Katrineholm. Kerstin Ekman skriver: ”en gång var här ingenting annat än skog och grå
lutande torp mellan mosslaggar och gles tallmo öppnade sig en havreåker”. Hon fortsätter att beskriva den nästan öronbedövande stillhet som man så lätt finner i västra Sörmland: ”ända tills järnvägsrälsen las ut som ett band av dunkande skenande tid genom landskapet”.
Där började det moderna Katrineholm växa fram. 1862 invigdes stationshuset vid stambanan ungefär mittemellan Stockholm och Göteborg. I Kerstin Ekmans roman kan man sedan följa hur samhället snabbt växer runt stationen i ett hela tiden expanderande nätverk.

Men Katrineholms utveckling tog fart först när några få entreprenörer såg och utnyttjade potentialen i den nya järnvägen. Det är intressant att se hur mycket av dagens Katrineholm, när det gäller näringslivets struktur och stadens utseende, som just dessa entreprenörer bestämde för hundra år sedan. Inget av detta skulle varit möjligt idag, med dagens skattepolitik och hinder för företagande. Då fanns uppenbarligen ett ”företagsklimat” som gav rätt förutsättningar för tillväxt, nya jobb och välstånd.
En av entreprenörerna var August Kullberg. I en bok om Katrineholm hittar jag ett avsnitt om honom:
”En dag i början av april 1878 flyttar August Kullberg till Katrineholm. Detta trots att han ansåg hyrorna vara ´…förskräckligt dyra´ (275 kronor per år för två rum och kök) som han skriver till sin bror. I ett senare brev skriver han ´…som Katrineholm ligger centralt i en aspbygd beslöt jag mig för att flytta dit´. Att några aspar var så viktiga för August Kullberg att han flyttar till Katrineholm beror på att hans far hade startat en tändsticksfabrik i Småland och att sonen, August, skulle köpa in virke till tillverkningen. Men August Kullberg med sin nystartade firma, Kullberg & Co, nöjde
sig inte med att köpa aspvirke. Han börjar handla med fönsterglas och tändstickor. August Kullberg börjar också att köpa upp jordbruksmaskiner från olika svenska tillverkare för att sedan sälja dem vidare.

                                       

                                             sid 34

 

Balansräfsor från Grönkvists mekaniska verkstad i Katrineholmblev en av Kullbergs storsäljare. Företaget växer och försäljningskontor inrättades i Norge, Danmark och Ryssland.” Detta var det som skapade förutsättningarna för Katrineholms tillväxt, som något mer än en järnvägsknutpunkt. Då var Katrineholm ett verkligt tillväxtkluster. August Kullberg lockade den ena efter den andra blivande fabrikören till Katrineholm och fortfarande är en del av det som då började utvecklas kärnan i
Katrineholms försörjning. Ta bara Grönkvists Mekaniska Verkstad som blev SKF Mekan. Det var dessa entreprenörers hårda slit, riskvillighet och känsla för vad marknaden ville ha som gjorde att Katrineholm mellan 1900
och 1930 var ett av Sveriges snabbast växande industrisamhällen!
Det är tveksamt om dagens politiker ens kan namnen på de
entreprenörer som byggde upp Katrineholm. Men, visst, i Järnvägsparken finns en byst. Liten, till och med mycket liten, om man tänker på vilken betydelse August Kullberg
hade. På andra sidan järnvägen, kanske 500 meter bort, står en betydligt större byst av Hjalmar Branting och en relief av Per Albin Hansson. Den senare är totalt över två meter hög och utstrålar något slags diktatorisk kraft. Katrineholm hade någon slags topp mellan åren 1955 och 1970. Den tunga industrin, i form av främst Ericsson och SKF, körde
bokstavligen för full fart. Ericsson, som öppnat sin första fabrik utanför Stockholm i just Katrineholm, hade svårt att rekrytera och utbilda tillräckligt många metallarbetare för att klara produktionen. SKF hade i början av 1960-talet över 1 500 anställda i Katrineholm och detta i en stad med ungefär 10 000 förvärvsarbetande. Egentligen borde den snabba avindustrialiseringen inte ha kommit som en överraskning, men det gjorde den verkligen. Man kunde lärt av hur Norrköping i ett slag förlorade sin textilindustri på 1970-talet
och hur Eskilstuna något senare gick från att vara”sme´stan” till att bli, ja, vaddå? Man kunde ha lärt av Nyköping som förlorade i stortsett hela sin industri på ett par år. Redan 1988 skrev framtidsforskaren Åke E Andersson om att ”industrialismens samhälle måste utvecklas och vi går mot ett 

 

                                        Sid 35

 

samhälle byggt på kunskap, kreativitet och kommunikation”. Men dessa ord förblev olästa. Istället satsade man bergfast på att man hade någon slags uppgörelse med de stora exportföretagens ägare. Uppgörelsen byggde på att kommunen, tidigare staden, försåg industrin med billig

mark, bra lokaler, vägar och låga energitaxor samt att man blundade för uppenbara miljöproblem. Mot detta levererade industrin jobb och därmed skatteintäkter.

Det höll i lite drygt trettio år, för Katrineholms del tog det slut i oktober 2001. På en vecka försvann 1 600 jobb när Scania flyttade bussproduktionen och både FCI och Flextronic stängde igen. Kanske var detta det brutala uppvaknande som behövdes för att vända utvecklingen i Katrineholm?

En som vaknade upp i oktober 2001 var kommunalrådet Janne Larsson, som då var ansvarig för näringslivsfrågor i kommunledningen. Han såg krisen som ett avstamp för en ny politik och chans att bryta traditionalisternas grepp över Katrineholmspolitiken. Konkret handlade det bland annat om att koppla välfärd till ekonomisk tillväxt och

företagsklimat. På första maj 2002 höll Janne Larsson ett tal om en målmedveten satsning på entreprenörskap och entreprenörer, med målet att Katrineholm och västra Sörmland senast år 2008 skulle rankas högst i landet när det gäller företagsklimatet. Janne Larssons tal på första maj 2002 var naturligtvis ett traditionellt socialdemokratisk första maj-tal i den meningen att det handlade om välfärden. Men det intressanta är att han i klartext talade om att välfärden förutsätter ekonomisk tillväxt och att tillväxt går att koppla

till företagsklimatet. Det här gjorde Janne Larsson till en relativt ovanlig socialdemokrat eftersom det vanliga är att man diskuterar hur hundralappen ska fördelas, inte hur den ska kunna fördubblas. Men av det som verkade lovande 2002 och 2003 har i stort sett inget blivit verklighet, även om det finns ljuspunkter. Katrineholm har rasat och rasat i Svenskt Näringslivs företagsklimatranking och tillhör idag den absoluta botten. När Janne Larsson tog över 2002 var det uppenbart att han insett att politiken hade försämrat möjligheten att vända den negativa utvecklingen i Katrineholm. När FCI, Flextronic och Scania stängde igen i Katrineholm och 1 600 jobb försvann fanns det inga växande

 

                                               sid 36

 

små och medelstora företag som dämpade smällen.
Janne Larsson sa och gjorde precis rätt saker: Han talade om sambandet mellan företagsklimat och välfärd; han begravde Jantelagen; han skaffade sig ett nätverk av företagare; han lyfte fram skickliga entreprenörer; han försökte skapa en regional näringslivsorganisation
och näringslivspolitik. Han talade till och med om att privatisera delar av den kommunala verksamheten.
Till slut manövrerades Janne Larsson ut hösten 2005, ett knappt år före valet. Motiveringen var att han ”lekt affär”. Nu leker ingen affär, utan politikerna är nöjda med hur det är i Katrineholm.
I våras träffade jag Janne Carlzon, entreprenör, riskkapitalist samtordförande för Företagarna, för att diskutera politikernas ansvar och roll för det lokala företagsklimatet. Han säger: ”Att sitta som makthavare i en kommun som ligger tio-tjugo mil från Stockholm, och inte lyckas skapa tillväxt, det är nästan straffbart.”
Det gäller Katrineholm och det gäller Gävle och i många andra städer och kommuner med närhet till de stora tillväxtregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö.


                                           sid 37

 
Lotta Jonsson c Kaj Johansson v Lars Falk a2
.
 
 
 
Kommun-styrelsens arbetsutskott 
anders berglöv2björn zetterkvist
lars falk3kristina j
lotta jonsson
 
Resten av
kommun-styrelsen    

arne lundberg bengt eriksson  jan erik larssonBerit Hyllbrant Kaj Johansson

stefan zunko