Hösten då illusionerna brast
Var hösten 2003 den tid då våra illusioner brast? I ett helt århundrade har vi vetat att vi skiljer oss från alla andra folk genom vår hederlighet, vår generositet, vår medkänsla. Vi har hyst medlidande gentemot alla utlänningar som inte har vår moral och rakryggade hållning mot orättvisor och fiffel. Vi är glada över haven som skiljer oss från kontinenten.

Så sent för ett par månader sedan avvisade vi artigt men bestämt deras pengar. Vi håller fast vid vår hederliga svenska krona. Den kan man lita på, till skillnad mot euron som inte ens har ett bestämt uttal och som är olika mycket värd varje dag, det ser man på valutanoteringarna.
Höstens händelser har varit en påfrestning för oss alla. Många har chockats av eländets omfattning, en del har kanske inte ens anat att något var fel.

De vidgade klyftorna mellan eliten och folket har diskuterats då och då under senare år men några åtgärder har inte vidtagits. Tvärtom understryks hur viktigt det är att de fattiga håller igen på lönekraven samtidigt som avgifts- och skatteökningar i första hand drabbar dem. Miljardärerna har befriats från förmögenhetsskatten och snart är det miljonärernas tur.

Korruptionen och förljugenheten går inte längre att bortse från. Skandiadirektörerna är inte ensamma. Vi har sett samma sak i ABB och andra företag. Det kommer att fortsätta så länge direktörerna sitter i varandras styrelser och skriver ut miljoner åt varandra. De trivs så innerligt högt ovan molnen där de slipper se verkligheten och plågas av dess utdunstningar.

En liknande utveckling pågår i politiken. För fyrtio år sedan började den avlägsna sig från det demokratiska mandatet när den slutade att vädja till folket om frivilliga bidrag och började skriva ut skattepengar till sin försörjning. Politiken blev en karriärväg. Yrkespolitikerna blev allt fler medan fritidspolitikerna lämnade sina uppdrag. Den demokratiska idén tunnades ut i takt med att engagemanget försvann.

Partierna blir allt mindre. Ju smalare den folkliga basen blir desto mer pumpar politikerna upp sina ekonomiska muskler. En riksdagsledamot har i dag lön, arvoden och traktamenten som hade varit helt osannolika under välfärdspolitikens höjdpunkt för trettio-fyrtio år sedan.

Därför att de är giriga? Ja, men också för att de måste kunna intala sig att de är så kompetenta. Lönen är ju en mätare på kompetens. Ju större belopp de taxerar ut till sig själva desto kompetentare anser de sig alltså vara.

Vem som helst som har tillgång till statens och kommunernas kassakistor eller till storföretagens miljardkonton vänjer sig vid de stora talen. Hundralappar blir tusenlappar, tusen blir miljon. Också när det handlar om belöningar och ersättningar.

En handfull personer har det avgörande inflytandet i näringslivet. En handfull personer har det avgörande inflytandet i politiken. Samma finansiella och politiska kretsar har styrt Sverige i sjuttio år. Sverige är världens enda demokratiska enpartistat. De få företag som blivit stora och som inte tillhör den innersta kretsen har emigrerat och kommer att emigrera.

När ett begränsat antal politiker och direktörer styr landet årtionde efter årtionde skapas starka lojaliteter mellan aktörerna även om de har olika bakgrund. Deras gemensamma intresse är att behålla makten och hålla andra utanför. Så länge detta förbund av makthavare kunde leverera en stigande levnadsstandard till folket levde de gott i ostördhet. Problem uppstår nu när leveransen upphör. Ett missnöje börjar pyra.

Och vi vanliga dödliga frågar oss med ångest: Är vårt land inte längre störst, bäst och vackrast? Är landets ledning inte längre värd vår beundran och tillit? Är innebörden av ordet jämlikhet att maktens män och kvinnor är lika bräckliga och mänskliga som vi? Måste du och jag själva ta ansvar för våra liv nu? Men hur ska det gå till, vi fick ju aldrig lära oss!

KRÖNIKAN
CLAS G JOHNSON