Hästön i Sparreholm, en skimrande schimär och en förljugen kommunal framtidsdröm.

Ja, när börjar historien om Hästön egentligen? Ja kanske med Nittsjö AB i Dalarna som köpte Hålbonäs gods i Sköldinge 1906. 1903 bytte företaget namn till Backa-Hosjö AB. Efter att ha avverkat skogen såldes godset och istället köptes Sparreholms gods 1920 inklusive befintligt sågverk. I mitten på fyrtiotalet jobbade där cirka 200 arbetare. Timret togs nu från skogarna runt Båven. Backa-Hosjö köptes 1943 av Holmen Bruks och Fabriks AB. 1985-87 köpte  Mo och Domsjö AB Holmens Bruk. Därmed avslutades sågverksepoken och området köptes av IKEA-företaget Dax-Door AB. 1997 resp 2003 köpte kommunen hela sågverksområdet och får nu ta hand om skiten efter sågverket. Dax -Door flyttade tvärs över gatan till Tiivis lokaler när finnarna stack med alla maskiner från Sparreholm. Maskiner från den gyllene fönsterepoken. Hur mycket kommunala bidrag finnarna fick förtäljer inte historien men det vet säkert Ingrid "Frukostmötet" Gustavsson.

Ett favoritnöje bland barnen i Sparreholm på femtiotalet var att jumpa på stockarna i timmerförråden utanför Folkparken. I kanten på timmerförråden utanför teaterhuset fanns ett friskvattenintag till reningsverket vid den gamla hamnen som försörjde Sparreholm med dricksvatten. Rykten började cirkulera i samhället om förekomst av arsenik i reningsverket. Reningsverket revs på sjuttiotalet, MB är osäker på årtalet. Friskvattenintaget flyttades hem till BZ i Skebo. Därifrån försörjs Flens stad med "rent vatten", sen åker det tillbaka till Sparreholm i ett parti asbeströr som kommunen fick köpa billigt. Efter protester från befolkningen byttes en del av asbeströren ut mot nåt annat på nittiotalet. Hur mycket asbeströr som finns kvar är ingen som vet efter olika besked i media och till MB.

Under alla föhållanden är asbeströren ofarliga så länge dom är hela hälsar chefskan Lotta "VA-ledningen" Edström, för det har landets kommuner kommit överens om att säga...host, host, host. De flesta kommuner insåg ändå faran och började byta ut omgående men inte Flen. Nåja, tillbaka till arseniken. När Holmens Bruk drog iväg 1987 och lämnade Sparreholm åt sitt öde borde förstås saneringar ha utförts av Holmens Bruk men framför allt i dagsläget när Holmen AB ägs av Mo och Domsjö, Sveriges rikaste skogsföretag. Kratta gårn gör ju varken till eller ifrån.

I vilken omfattning markundersökningar har gjorts och framförallt om det tagits botten-prover runt Hästön ville inte Björn "Miljöpolisen" Clasinder berätta för MB. I det kortfattade svaret hävdar Björne att nåra bottenprover inte finns dokumenterade i kommunens arkiv. MB och andra gamla stötar i Sparreholm kommer bestämt ihåg att tidningarna rapporterade om måttligt förhöjda arsenikhalter i bottensedimenten runt Hästön i början på nittiotalet.

MB som alltid haft plats i nya båthamnen började undra  redan på sextiotalet om det var så lämpligt att barn och fotbollsspelare badade i anslutning till timmerförråden, En badplats som är båtrampen för iläggning och upptagning av båtar. Finns det arsenik eller andra gifter i bottenslammet, vem bryr sig. På hästön har funnits odlingslotter. Har odlarna, om dom lever, något att berätta. Vem bryr sig. Hästön har varit avstängd för allmänheten, varför är kanske inte så svårt att förstå. Med tiden går det naturligtvis inte att hindra allmänheten från att vara på Hästön. Det finns inte heller något intresse från kommunen att varna för eventuella giftförekomster på hästön, "eftersom det inte finns några". Allt för PR-jippot Sörmlands Marstrand. En hunduppfödare i Sparre såg möjligheten att motionera sina hundar på Hästön, låta dom springa fritt på ön, fint som snus ända tills en av de friska hundarna dog knall och fall. En skröna eller en olycklig tillfällighet, vem bryr sig.