Inga-Britt Ahrenius.

Utnämndes 2005 till undergeneralsekreterare för FN:s internrevision av Kofi Annan i april i år. Därmed är hon den tredje högst rankade tjänstemannen i FN. Närmast dessförinnan arbetade hon med att bygga upp en oberoende riksrevision i Kosovo som står under FN:s administration.

I tio år var Inga-Britt Ahrenius generaldirektör för Riksrevisionsverket. Mitt i den perioden ledde hon en granskning som avslöjade grov korruption oh maktmissbruk inom EU-kommissionen, vilket ledde till att hela kommissionen tvingades avgå 1999.

Under åren har hon gjort sig känd som en orädd offentlig person som står upp för det hon tror på. Inom forskning och utbildning är hög moral och etik en ledstjärna och det är en självklarhet att bibehålla och stärka detta synsätt i utbildningarna på KTH.

Inga-Britt Ahlenius utses till hedersdoktor vid KTH för att hon genom sin gärning utgör ett föredöme när det gäller medmänsklighet, moral och etik.

Korruption på svenska

Den moderna internationella definitionen av korruption är: "Korruption är missbruk av makt- eller förtroendeställning för personlig förmån eller till förmån för en annan person eller grupp till vilken man har ett lojalitetsförhållande." I Sverige är synen på begreppet korruption väsentligt snävare.

Om detta skriver Inga-Britt Ahlenius om den svenska korruption i DN den 22/12 -04. Hon konstaterar att ordet "korruption" inte ens finns i svensk författningstext:

"Korruption är enligt gammalt svenskt synsätt avgränsad och konkret, det är helt enkelt mutor - en bunt sedlar under bordet för en given tjänst. Man kan i Sverige ställas till mutansvar men inte till ansvar för förtroendemissbruk.

Bedrägeri och trolöshet mot huvudman är de rubriker som skulle kunna komma till användning - med strafflagens skarpa krav på uppsåt och skada. Åtal för korruption existerar inte. Alltså har vi ingen korruption i Sverige! "

I själva verket rapporterar tidningarna dagligen om korruption i Sverige, men under begrepp som "skandal", "affär", "mygel", "gräddfil", "fusk":

"I någon mån är den avslöjade endemiskt korrupta kulturen i Systembolaget en ögonöppnare. Monopolen är korruptionens livsluft. Monopolen finns i staten. Korruption, det är missbruk av förtroende och makt."

Ahlenius räknar upp ett antal aktuella exempel:

"En tjänsteman i ett statligt verk säljer svenska medborgarskap, en stiftelse närstående en annan myndighet säljer förarbevis för lyxfartyg, personalen i en tredje myndighet är inblandad i mutaffärer och försäljning för privat bruk av statlig egendom. Dessvärre kunde listan göras längre. Detta är inte "affärer", det är korruption och uttryck för en korrupt kultur.

Folkrörelseförbund, mottagare av statligt stöd för sin verksamhet, meddelas ha "fuskat" med sin rapportering och därmed orättmätigt ha tillskansat sig miljonbelopp. Det är inte bara "fusk" det är korruption och uttryck för en korrupt kultur. Och låt oss i fortsättningen kalla saker vid deras rätta namn - korruption, korrupt.

Ett statsråd som utnyttjar regeringsplanet - som betalas av skattemedel - för att snabbt komma hem till ett privat arrangemang efter en privat förlängning av en tjänsteresa, utnyttjar och missbrukar sin förtroendeställning. Att göra det är korrupt. Ett statsråd som bjuder sina vänner på en privat middag för skattebetalarnas pengar, missbrukar sitt förtroende. Att göra det är korrupt."

"Kommunala chefer i en sydsvensk stad låter bostäderna i det kommunala bostadsbolaget gå till sig själva och till släktingar. 'Gräddfil', säger tidningen. Och bostäderna får de behålla. Korruption är vad det är.

Och fackliga förtroendemän som utnyttjar och missbrukar sitt förtroende och sin maktställning för egna eller närståendes förmåner - som i den allra senaste rapporteringen. Det är inte bara 'mygel', det är ren och skär korruption."

I själva verket har korruptionen i Sverige satts i system - från toppen och nedåt:

"Också regeringens utnämningspolitik faller under begreppet 'korruption'. Vänskapskorruption kallar vi det en smula snällare, som en besvärjelse för att inte se allvaret. Korruption är missbruk av makt och regeringen missbrukar sin utnämningsmakt till att förläna höga ämbeten i staten till politiska vänner på outgrundliga meriter.

Man upphandlar ju inte ett offentligt bygge utan den öppenhet och den utvärdering av pris kontra kvalitet som lagen kräver. Eller? Men ett sexårskontrakt som verkschef, det förlänas i en process som är helt otillgänglig för insyn och därmed öppen for fullständigt godtycke.

Ett av de senaste exemplen: Karin Starrin måste ju själv ha undrat över varför just hon blir chef för den komplicerade statliga myndigheten Tullen. Vid det här laget bör hon ha kommit till insikt om att hennes landshövdingepost i Halland behövdes som en bricka i ett läggspel vid en regeringsombildning. Den komplicerade och viktiga statliga verksamheten som underlag för förläningar till Perssons Politiska Polare (PPP). Att vara PPP är nödvändigt, ibland fullt tillräckligt för att bekläda statens högsta ämbeten!"

"Fisken ruttnar från huvudet", avslutar Inga-Britt